Relationer - Fotbollstjejen

L har haft nationellt prov i svenska - muntligt. De fick välja relation fritt, men skulle ha en källa av något slag, t ex ett citat, film... För L var valet naturligt: hennes relation till det hon älskar mest!

Jag tror att de flesta har något, eller någon i livet som håller dem ovanför ytan. För mig, har detta något varit fotbollen, och detta någon varit mitt lag. Familj och vänner gör att jag blir arg och ledsen eller glad och lycklig. Men utan fotbollen kan jag inte fungera.

Jag växte upp med värderingar om att motgångar stärker dig, bara du tar dig igenom dem. När jag träffade mina föräldrars vänner frågade de inte hur är läget, utan det var alltid hur går det nu med fotbollen?

För många är fotboll en löjlig sport som spelas av människor vars enda talang i livet är att sparka på en boll. För mig handlar fotbollen om att känna sig oövervinnlig, att känna ilningar i kroppen av glädje och nervositet, att vara på helspänn under de nittio minuter en match pågår. Fotboll handlar om den där euforiska känslan man har efter en bra träning eller match. Tillsammans med laget tar man sig igenom förluster, vinster, motgångar och medgångar. Hur vi är på planen påverkar oss i vårt vardagliga liv, det är inget vi kan styra.

Många, jag med, spådde min framtid i landslaget och på professionell nivå. När jag var tretton eller fjorton år fick jag reda på att man har tittat på mig och följt min utveckling sen jag var åtta, nio år. Här är vad NN på Skånes Fotbollsförbund sa till mig en dag våren 2009: Om du fortsätter så här, kan jag inte se något annat än att du har engiven plats i landslaget. Jag har följt dig sedan du spelade knattefotboll.
Ni kanske förstår hur mycket jag tid jag har lagt ner på träningen, hur mycket jag älskar sporten. Fotbollen hade alltid varit en självklar del av min framtid. Då visste jag inte vilken motivering dessa ord skulle komma att bli.
I takt med att jag blivit äldre och större och utvecklats som person har fotbollen vuxit som en kraft inom mig. Det är som en drog. Fotbollen och laget är ett behov som måste tillfredsställas för att jag ska känna mig hel.

Hösten 2009 fick jag min utmaning, den motgång som en dag skulle komma att stärka mig. En mycket hård spark på knät slutade i en lång härva av läkarbesök, rehab och fler läkarbesök.

Det första halvåret eller så höll jag modet uppe. Knät blev starkare och jag kunde börja jogga så smått. Jag åkte till England några veckor under sommaren, knät kändes bra! Jag spelade fotboll med killarna i parken och sprang på morgnarna. Men när jag kom hem började jag få ont igen. Knät var i obalans och jag det kändes som att det skavde i vartenda ben i knät. Jag åkte till en ny läkare, som gav beskedet att min förra läkare gett mig fel rehabövningar och att det nu inte stod helt rätt till i knät och musklerna omkring.
Detta knäckte mig. Månader av rehab låg framför mig. Dessa månader resulterade i ett halvår. Halvåret blev till ett år.
Jag slutade åka till fotbollsträningarna, jag ville inte se dem förbruka min drog utan mig. Detta var första gången jag stod utan mitt lag och den största delen av min själ. Det var som om jag glömde bort vem jag var.
Det är svårt att förklara varför skadan drabbade mig så hårt, men det var ju inte bara det fysiska som var borta, det var ju den starkaste delen av relationen till mig själv. Hälsningsfrasen hur går det nu med fotbollen? Blev ett medlidsamt hur är det egentligen med dig gumman?
Långt bak i huvudet har jag alltid vetat att jag kommer fortsätta spela fotboll. Men under de månader jag varken kunde eller ville göra mer än att titta på TV i mitt rum med knät bandagerat i högläge kan jag berätta att det verkligen inte kändes så.

Till slut trodde jag att jag var tvungen att hitta något nytt, en ny kärlek som kunde visa vem Lovisa är. För det kändes konstigt att något som tycks vara så simpelt som fotboll skulle identifiera mig. Detta ledde till att jag funderade mycket över vem jag var utan fotbollen.
Tråkig som fan, blev min slutsats efter ett tags grubblande. Där och då bestämde jag mig för att fighta mig tillbaka till min gamla form och mina gamla mål. Med NN's ord i bakgrunden tar jag mig igenom smärtande träningar. Jag vägrar vara tjejen som kunde blivit något stort. Jag vill vara tjejen som blev något stort. Jag måste i alla fall försöka. Många, min familj framför allt, såg mig lida så mycket när jag var skadad att de fortfarande försöker få mig att överväga mina drömmar om att spela professionell fotboll en gång till. Men fotbollen är den jag är! Jag har funderat så mycket över vad som är viktigt i livet nu när jag var skadad. Men det enda som räknas i längden är att göra det du älskar! Jag älskar fotboll! För mig är detta den enklaste ekvationen som finns i livet.

Fotbollen är det som håller mig ovanför ytan.